Hatar mig själv lite extra när jag är sådär bekväm med livet, när jag inte satsar ordentligt, inte vågar och inte orkar.
Jag älskar mina planer, jag hatar att de styr mitt liv. Ibland vill jag sluta plugga, flytta från uppsala, öppna min inredningsbutik i en helt främmande stad, dansa hela nätterna, skaffa sju barn, bygga ett hus, köpa fem hästar, färga håret rött, resa jorden runt, bo på Island, bli bonde, åka som volontär till Afrika, gifta mig i Paris. Jag hatar att jag bryr mig om folk, att jag känner så mycket, att jag känner allt på samma gång. Trodde att såna här känslor slutade efter att man fyllt 14.. Hatar att jag inte gör allt jag vill med mitt liv, hatar att jag gör det för andras skull. 

Idag är jag vilse