När jag ser en gammal dam stå i lägenhetsfönstret mitt emot vårt och med stor omsorg putsa fönstren så undrar jag vart tiden tar vägen. Jag avundas de människor som får tid över till att städa ur kylskåpet, vika tvätt, klippa tånaglarna, rensa badrummsskåpet, dammsuga under sängen, gå sakta, fundera, läsa böcker och putsa fönster. 
Är det meningen att man ska leva livet i sån fart för att hinna med allt man vill och behöver, för att sedan inse att man inte hunnit med att göra allt det som faktiskt spelade roll. Den långsiktiga livsinvesteringen, att njuta av vardagen, att spendera dagar med att göra ingenting, de dagar man inte kommer att minnas senare i livet, är de oviktiga? 
Är man så rädd att inte hinna göra allt man vill, att råka spendera några timmar till ingenting, några bortkastade timmar på att stanna upp och andas? Är man så rädd för att dö och ångra allt man inte gjorde, så att man måste fylla varenda minut av livet med någonting att göra, klämma in minsta lilla aktivitet, eller är det befogat att någon gång göra något så oviktigt som att putsa fönstren, även om jag inte minns det när jag skall dö?